Harriets blogg

...fast det är bara en siffra som är ändrad; nu bor jag på 71 istället för 51. Å andra sidan har andra saker förändrats. Framför allt att jag nu bor med min kompis Frida och inte med Mattias. Mattias bor kvar själv i gamla lägenheten och det verkar faktiskt som att vi kan fortsätta som bra kompisar! Och jag är så himla glad för det! Det allra bästa med Mattias är ju att vi alltid har så kul ihop och skrattar så mycket. Den delen av relationen behöver ju inte nödvändigtvis förändras bara för att man inte längre pussas, men förhållanden kommer ju ofta som ett paketerbjudande så jag tänkte att det nog inte skulle funka längre. Lyckligtvis verkar det som om jag hade fel!

Det är riktigt skönt också att ha ett helt eget rum som jag har nu! Jag hade ingen aning om att jag saknat det, för det funkade ju jättebra för det mesta att bo med Mattias. Men det är ju så roligt och lugnande att ha en egen liten sfär där jag får bestämma och planera helt själv.

Jag har ju inte hunnit bo så länge med Frida än, men jag tror att det kan bli bra. Vi har helt samma smak och åsikter gällande inredning och städning, så jag hyser stora förhoppningar om att lägenheten kan bli riktigt fin! Mamma, Ola, Sigrid och Helga var förbi i helgen på väg hem från en sportlovsresa i Italien. De hjälpte mig att fixa hem en ny härlig säng och en soffa (som jag köpte från Blocket och som Frida inte vet om än! Spännande...). Nya lägenheten börjar så sakteliga komma i ordning och kännas som hemma.

Okej, det låter som att det är nästan oförskämt bra med mig, eller hur? Lite ledsen måste jag ju vara när ett femårigt förhållande tagit slut? Visst, det är jobbigt och ovant att vara ensam ibland. Men mest är jag glad och lättad för det har redan vänt för mig. Det här har varit en lång process och jag har varit ensam, olycklig och orolig i flera månader. Det jag oroat mig mest för var förstås Mattias. Men efter att jag tagit det slutgiliga steget med honom såg jag dock att han kan hantera det, att han kan se framåt och att jag inte längre behöver känna mig ansvarig för honom och det var en enorm lättnad. Nästa sak jag oroat mig för var förstås vad alla skulle säga, kanske i synnerhet mina kompisar här i Uppsala som har känt Mattias lika länge som de känt mig. Jag oroade mig i onödan. De har verkligen visat att de är riktiga vänner och har ställt upp och stöttat samtidigt som de gör saker mellan mig och Mattias lättare genom att de fortsätter att vara bådas vänner. Det ger honom och mig en, hur ska jag säga, en plattform för ett normalt kompisumgänge, om ni förstår? På lördag t.ex. är vi ett stort gäng som ska gå på bandyfinalen tillsammans! Det blir jättekul!

En liten praktiskt detalj bara: Mattias har övertagit hemtelefonnumret, så numera nås jag endast på mobil. (Skönt slippa skit-Telia också...)